Att jag bloggar på www.brunetten.se ?

När vi var yngre så var jag rätt ofta irriterad på henne. Eller kanske mer orolig. Irriterat orolig? Kan man känna så? Hon var faktiskt en riktig bråkstake. Hon bråkade med mig (även om jag såklart var med och startade en hel del fights) och hon bråkade med mamma och pappa. När allt var lungt så var jag lite nojjig innerst inne. Jag visste ju att hela helvetet kunde braka loss vilken sekund som helst. Det kunde räcka med ett litet fel för att leken skulle spåra ur och sluta med gråt och tandagnisslan. Jag minns speciellt en gång när mamma och pappa skulle ta med oss till Gröna Lund. Redan på morgonen efter frukost så kände jag att något låg i luften. Och jag var så nervös. Plötsligt brast det för någon och skrikandet var igång. Det var grejen med min syster. Hon gav sig aldrig. Aldrig någonsin. Hon hade aldrig fel. Och jag minns att jag började blöda näsblod av stressen den morgonen. Det fick dem att sluta varjefall. Jag minns faktiskt inte om vi kom iväg till Grönan överhuvudtaget den dagen.

Sen minns jag ju 1000% mer positiva saker än negativa om den där lilla skrutten. En natt när jag var i 8-års åldern så vaknade jag mitt i natten av att jag drömde hemska mardrömmar. Lillasyster vaknade också (vi sov i våningssäng). Hon försökte trösta mig och det slutade med att hon plockade fram alla sina gosedjur och bäddade ner mig bland dem.

Jag kommer ihåg att jag inte alltid var så himla snäll mot henne heller. Om hon inte gjorde som jag sa så kunde jag plocka fram hennes favoritgosedjur och ta styptag på det. "Gör du inte som jag säger så stryper jag Bamse!" Vilken jävla skitunge man var! Vem gör så? Jag minns också att jag fick skäll av pappa flera gånger för att jag inte ställde upp för henne inför våra kompisar. Om det blev tjaffs så var jag nästan aldrig på hennes sida. Det krävdes många [i]"blod är tjockare än vatten"[/i] för att jag skulle skärpa till mig.

Men om det var jobbigt med den lilla ålderskillnaden när jag var mindre så vägs det upp av den relationen vi har nu. Nu kan vi göra saker tillsammans och förstå varandra på ett helt annat sätt. Det hade säkert varit roligt att ha en syster som är femton nu också. Men det hade verkligen inte varit samma sak!

Liten lista på saker du egentligen inte behöver veta om min syster:

- När hon var liten så brukade hon säga att hon var "trång i bena" när hon inte orkade gå längre. Eller när overallen hade knöglat ihop sig och det var jobbigt att röra sig frammåt.

- Hon "kunde" inte säga kartong och balkong med däremot kunde hon säga balkong åt kartong och tvärtom.

- Hon hade en enda docka. Som var mörkhyad. En negerdocka!

- På dagis ville hon leka "mamma, pappa, kanin" och hon skulle vara kaninen.

- En dag, på dagis kastade hon en metall-bil i ansiktet på mig så jag fick åka till optikern.

- Hon är en skitduktig fotograf.

- Hon sjöng och spelade bas på introt till Pink Floyds "Another brick in the wall" inför hela skolan på en uppvisning i nian.

- Hon åkte till Australien i höstas utan mig och jag kommer nog aldrig förlåta henne ;)

- Hon älskar att spela Ukulele.. (jag vet?!)

- HON ÄR VÄRLDENS BÄSTA! <3

Något jag alltid varit lite nyfiken på, eftersom jag själv bara har en syster är; om man har massa syskon.. tycker man om alla lika mycket? Står man alla lika nära? Mellan bröder och systrar är jag också nyfiken hur det funkar. Fan, önskar att jag hade en brorsa också, skulle vara kul.. MAMMA, fixa!

Tror du att man "får ut mer" av att ha ett syskon i ungefär samma ålder?

Och slutligen; när du själv får barn, hur många års ålderskillnad hade du tänkt dig imellan dem? Jag är lite inne på att klämma fram två så snabbt som möjligt. Så de kan leka med varandra och sedan förhoppningsvis nå fram till det jag och min syster har idag.

Inlägget är i orginal postat på http://ungdomar.se/blogg.php?user_id=172936&blogg_id=168221

Snor snor snor. Min hjärna består just nu av 99% snor. Var det någon som såg på sändningen imorse? Gick det att höra vad jag sa? Alla mina "b" blev "p" och tvärtom. Tänk dig själv att snacka oavbrutet i 1,5 timme utan att kunna andas med näsan.

Dessutom ringde en skitunge in och sa "Du är sexig". Det hade ju varit en rolig kommentar om han som gav den inte varit 12 år gammal. Usch. Dessutom är inte snor sexigt. Och som vi vet, så består jag av snor idag. SNOR.

Dagens önskan: byta allt snor mot lite feber.

Det finns ju olika typer av snor. Det som rinner. Det som täpper till. Det som är torrt och klumpar sig. Den här typen av snor jag har nu, det är annorlunda. Det liknar inget jag varit med om tidigare. Det rinner och är täppt på samma gång. Det går inte att snyta ut. Det går inte att dra in. Det bara är där. Täpper till. Jag har ont i tungan och gommen för att det blir så torrt där, eftersom jag hela tiden kippar efter luft med öppen mun. Som en jävla fisk. En fisk. Fiskjävel. Jag är en fisk. En fisk gjord av snor.

När jag bildgooglade på "snorfisk" så var den här bilden den första som dök upp. I fortsättningen kanske det blir en bild på mig som ploppar upp. Alexandra Algerydh - Snorfisken.

Nu har jag klivit in i delen av schemat där jag är programledare i ungefär en vecka. Det är lite tuffare eftersom det påverkar hela vardagen. Man måste planera vad man ska ha på sig och se till att ha tvättat hår. Kanske inte låter så jobbigt, men jag blir så bortskämd med att vara bakom kameran. Sitta osminkad i myskläder och bara ta det chill.

Både igår och idag har jag varit på gymmet. Känns verkligen toppen! Har satt upp lite mål för mig själv. Inga stora grejer, för då kommer jag aldrig kunna hålla dem, utan mindre saker. Springa en kilometer. Det är inte mycket, men det räcker för att komma igång liksom. Köra 25 minuter på en maskin och 15 minuter på en annan. Duktiga jag!

Älsklingen är på väg hem med middag, orkade inte laga något idag.

I min andra blogg pågår just nu en jakt efter en bok som saknas i min samling. Nämligen den första delen i John Marsdens fantastiska serie "Imorgon när kriget kom". Jag vill ha den inbunden och med den rödaktiga framsidan. Det verkar vara omöjligt. Jag har alla de andra sex delarna men saknar just den första. Skapligt irriterande. Emelie, jag hoppas du har börjat läsa den snart! Och nej jag vill inte ha tillbaka den där trötta pocketboken jag gav till dig ;) Vill ha den fina! Haha!

Jag har också börjat kolla om på Greys Anatomy för att riktigt komma in i det innan jag trycker i mig säsong fem. Finns det till och med en säsong sex? Jag har ju noll koll. Har kollat upp lite plugg till hösten också. Vill väldans gärna ta ett naturvetenskapligt basår. Kanske i Umeå? ;) Men tydligen måste man ha läst matte C för att komma in på det här i Stockholm, så det blir till att göra det först! Jävla meck.

...

Mormor ringde precis för att gratta på namnsdagen så jag kom helt av mig. Nu ska det lagas fiskpanetter och potatis. Bäst att hjälpa älsklingen lite ändå så man inte blir utan mat.

Ja, okej. MEN SLUTA STIRRA!

Jag är ju förlovad med min pojkvän Peter. Det innebär att vi inom en viss framtid planerar att gifta oss. Det är inte så att vi bestämt ett datum eller så, men båda är med på noterna att det kommer att ske. Förr eller senare. Det är inte det jag är rädd för, själva förhållandebiten av det hela. Det är bröllopet! Bröllopsdagen!

Det måste ju vara lite samma sak som att ta studenten. Fast såklart mycket värre. Det är den där pressen på att allt måste vara så perfekt. Det måste vara bra väder, alla måste komma i tid. Klänningen måste sitta bra, håret måste vara skitsnyggt. Man får absolut inte ha mens den dagen och man måste ha sovit ordentligt så man inte har påsar under ögonen så sminket sitter snyggt. Redan nu börjar jag få andnöd när jag tänker på allt det här.

En dag i vit klänning. Min dag, men en dag som alla andra. Egentligen.

Det handlar om EN dag. En enda dag i ens liv som måste vara så bra som det bara går. Jag tänker bara på gårdagen. Den kom och gick väldans fort! Bröllopsdagen kommer ju inte vara längre än någon annan dag. Det är bara 24 timmar, och jag lovar att dagen kommer kännas mycket kortare just av den anledning att man sett fram så mycket till den.

Sen plötsligt kommer man vakna upp. Dagen efter. Allt är över. Klänningen ligger över en stol och du kommer aldrig mer använda den. Brudbuketten har börjat vissna. Du är fru. En Mrs. Kommer jag vara nöjd med dagen?

Panik och rädsla.

Sen kommer jag ju på att det ska vara kul att gifta sig. Det ska vara vackert och det ska handla om kärleken mer än något annat. So what om det regner, då blir vi blöta. So what om maten blir sen, då får vi vänta. So what om jag får en gräsfläck längst ner på klänningen. Det kommer bara bidra att göra dagen ännu mer underbar, unik och speciell.

Eller?

Vi ha köpt en biiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiil! En Audi blev det, såklart! I väntan på att vinna på lotto så vi kan köpa en RS6:a så fick det bli denna, LITE billigare ;) Haha!





Fälgarna på sommardäcken är snyggare, men det känns så jävla bra att ha en bil igen!

Jag har tänkt lite på det här med mens. Usch, borde jag ens skriva det här inlägget? Det kommer ju inte generera några läsare eller kommentarer. Men kanske kan någon känna igen sig eller hålla med.

En kompis till mig fick sin första mens när hon hade vita savann-byxor på sig - i skolan. Stackarn! En annan var sen med att få sin mens, så hon gick runt med en binda i trosan bara för säkerhetsstkull och för att hon så gärna ville få den. En tredje tösabit fick den i duschen första gången och började gråta för att hon blev så paff.

När jag var yngre fick jag alltid mens i sömnen. Jag visste ju inte när den skulle komma eftersom det var så jävla oregelbundet. Men nu, såhär på äldre dagar så vet jag ju vilken dag det släpper, så att säga. Men ändå så vaknar jag alltid på mensstartardagen och ja, inget. Sen gör man sin morgontoalett och då, plupp - kommer den. Som ett paket på posten. Lite bättre att ha det så än när man var 14 och hade blött igenom under natten. Hur kommer det sig? Hurfan kan kroppen fatta när det passar sig och när det inte gör det?

"Jag litar inte på någon som blöder en vecka utan att dö"


Inlägget är hämtat från min blogg på Ungdomar.se

Emelie ! Jag skickar din invite på mailen imorrn ! Grattis!

Igår var det slutligen dags för mig att gå och gjuta en egen öronsnäcka. Det blev aldrig av i våras när jag jobbade som mest som programledare, och sen när jag började som producent så behövde jag ju ingen. Nu däremot kommer jag köra fler programledarpass, och det blev läge att ta tag i hela örongrejen.



Agnes, Lena PH och Idol Ola behövde tydligen också ha gjutna snäckor.



Jag trodde det skulle ta ett tag att fixa, men det gick på några minuter. Först fick jag en liten bomullstuss fäst på ett snöre instoppat i örat, för att den gröna geggan han sedan petade in inte skulle hamna i hjärnan på mig. Eller ja, för att lättare få ut det när det stelnat kanske.



Det känndes faktiskt rätt obehagligt. För när det kändes som om det borde tagit stopp så fortsatte geggan in en liten bit till. Totalt vakum och tystnad i några miniter och sen var det klart. Så, nu vet jag hur mitt öra ser ut på insidan, great. Och nu vet ni också att jag vet. Att jag vet hur jag ser ut i örat alltså. Anteckna det nu.

Jag har skrivit tre olika inledningar på det här inlägget, men nu får det bli som det blir.

Emelie kom över till oss redan vid kvart i fem, och vi satte igång med att välja musik och snygga till oss. Det blev även en sväng till Statoil här mittemot för att köpa chips och groggvirke, jag slänge på några piroger också och summan blev 294:- ! Herregud, synd att vi inte orkade släpa oss till Coop, där summan hade blivit en fjärdedel..

Vid åttatiden kom tyskarna. Emelies galna vänner från Umeå, som hade suttit på en buss hela dagen för att komma hit ner. Galet! Jag fick en flaska champange och sedan satte festen igång. Jag, Emelie och grabbarna grus helt enkelt.

Tolvslaget ringde vi in från parkeringen och fyrverkerierna känns som de blir färre och mindre för varje år som går. Kanske för att de är så sjukt dyra? Sen fortsatte folk att dricka och mysa, medan jag kände att jag fått nog och slocknade i sängen vid två-tiden. Fick höra från älskling nu på morgonen att han inte kommit i säng förrän klockan sex!

Jag kommer knåpa ihop en liten årskrönika, men det blir efter min födelsedag, den 3:e ! Eftersom jag räknar mina år efter MINA år och inte kalenderåret ;)

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

Senaste tiden har jag lagt märke till en hel del knasiga grupper på Facebook. Det började med "Alla vi som hatar Scar för vad han gjorde mot Mofasa", som ändå känns helt okej. Men nu börjar det freaka ur totalt, med grupper i stil med "I hate it when you wake up and there is an octopus on your head".

Några grupper som jag däremot inte hittat, men som jag faktiskt skulle kunna gå med i är;

- Vi som aldrig sett Gudfadern och inte riktigt har förstått vad som ska vara så bra med just den.

- Vi som mest har ångest inför nyårsafton och midsommarafton.

- Vi som grät på våran 20-årsdag för att vi inte ville sluta vara tonåringar.

- Vi som sög på tummen tills vi gick i sjätte klass.

- Vi som fortfarande älskar samma musik som när vi var 13 år.

- Vi som gör massiv reklam för våra bloggar på facebook, och är förmodligen rätt hatade för det.

- Vi vars chefer börjar lessna på att vi bloggar på arbetstid.

Ja, det där var bara några exempel.. Nu ska jag återgå till att SVÄLTA här på jobbet eftersom matsalen är stängd. I princip alla är lediga, men det är kul med live TV, jajjamensan.

Det började som en helt vanlig dag. Jag vaknade och tog mig ur sängen med viss svårighet. Klädde på mig det som låg överst på högen brevid sängen och gick och tvättade av mig och borstade tänderna. En sisådär 20 minuter senare var det dags för avfärd mot bussen. Jag har ju tur som får lift till busshållsplatsen vissa dagar med älsklingen. Hur som helst..

Än så länge var allt frid och fröjd. Tunnelbanan gick som den skulle och jag fick till och med sittplats på 76:an och det är inte varje dag! Väl framme på jobbet så slog jag på TVn och gick sedan upp för att hämta lite frukost. Efter att ha intagit halva frullan så var det dags för ett litet toalettbesök.

Klivet in på toaletten. Toasitsen är uppfälld. Usch. Jag gör som jag brukar och använder endast den yttersta tippen på mitt pekfinger för att få ner sitsen. Just för att jag tycker det är så äckligt så petar jag på locket, som i sin tur puttar ner själva sitsen på plats, den föll ner med en smäll. Sedan ser jag det! O, the förskräckelse. Ett hår. Ett KÖNSHÅR på mitt finger. Det måste ha suttit på locket! Hur hamnade det där? Jag skakar på handen och brottas med tanken "jag har en främling könshår på handen". När jag skakat klart inser jag att håret fortfarande sitter kvar! Sköljer snabbt av handen med kokhett vatten.

Könshår.

Var inte jättesugen på frukosten efter det där. Och nu kanske ni tänker att jag överdriver, men alltså. En annan, för mig främmande, människas PUNG-hår satt på mitt finger. Någons svettiga pung har lösgjort ett hårstrå, ett strävt, svart, krulligt ÄCKLIGT litet hår.

Det är såna här saker som får mig att ha envisheten och viljan att sluta bita på naglarna.

Vardagsrummet. Det ni inte ser är till vänster där datorerna står. Och en stor hylla full med skit precis i vänstra nedre hörnet av bilden. Dörren till sovrummet är precis till höger bakom granen.

En liten närbild på granen eftersom den är så fantastiskt jävla vacker!



Köket. Till höger är spis och arbetsytorna. Bakom mig är kyl och frys och den lilla hallen till vardagsrummet. Till vänster i bild är hallen.

Nu är det dags för middag. Älskling har lagat egna köttbullar med chili! Mumma!

Jag har gjort det förut, men nu gör jag det igen. Detoxar mig själv med vatten.

Jag har ett sånt sug, hela tiden efter godis och läsk. Jag är sockerberoende och det är inte de minsta roligt. Så nu avvänjer jag mig själv med min lilla "vattenmetod". Varjegång jag känner mig sugen på att stoppa något sött och onyttigt i munnen så dricker jag vatten istället. Det är inte alls lika gott men efter några dagar så försvinner det värsta suget för mig. Det är som att min hjärna lärt sig att "äh, ingen idé att be om godis, jag kommer ändå bara få vatten".

Funkar bra för mig varjefall! Nu gäller det bara att vara stark!

Hunger: Åh, pepparkakor! Gott!
Ångest: Pepparkakor?
Hunger: Ja, jag tänkte bara ta en.
Ångest: Det är bara vad du tror.
Hunger: Nej! Jag lovar bara en.

Äter en pepparkaka.

Hunger: Sedär, det var ju gott!
Ångest: Jag säger ingenting.
Hunger: Vad menar du?
Ångest: Nej, inget. Vänta bara så får du se.
Hunger: Jahajja.
Ångest: ...
Hunger: Tycker ioförsig inte att du ska vara så tjurig över en pepparkaka.
Ångest: Tjockis.
Hunger: Vad sa du?
Ångest: Va? Jag sa inget.
Hunger: Konstigt, jag tyckte precis att jag hörde något.

En stund senare tar jag en pepparkaka till.

Ångest: HAH! Jag sa ju det, tjockis.
Hunger: Fan också.
Ångest: Ja. Fan också.

Det finns många saker som gör det svårt för mig att sova. Jag har till exempel svårt att sova om det är för varmt. Jag måste ha svalt i rummet och lagom varmt under täcket. Jag tycker inte heller om att sova inklämd. Typ sova sked.. eller sova "cuddly-style" det går typ inte.

Igår upptäckte jag ytterligare en sak som jag har supersvårt för. Att sova med strumpbyxor på mig. Jag förmodar att det gäller strumpor i allmänhet. Men det går inte! Fötterna är instängda, hur ska jag då kunna sova? Jag drog av mig strumpisarna och somnade som en stock.

Nu vet jag det.

Om ni undrar varför jag ens försökte sova med strumpbyxorna på så är det för att jag är med Älskling på mini lan hemma hos en kompis. Så jag tänkte sova på soffan.. Och hade inte direkt tagit med mig sovkläder..

Jag trodde att jag ville blogga, men det bille jag inte. Så jag skiter i det.

Istället tänker jag titta på en av filmerna jag köpte idag. "Laputa - Castle in the sky" av Hayao Miyazaki, jag älskar alla hans filmer! För er som inte har så bra koll på anime kan jag berätta att det är han som gjort "Spirited Away", även den en fantastisk rulle.

Jag tänker så jävla mycket. Det finns ingen slut på mina tankar, det finns inget stopp eller botten. Det bara fortsätter i oändlighet. Det går inte ens att sakta ner, nej, utan det bara rusar på. 80 knyck i timmen utan hjälm.

Jag tänker mycket på saker som redan hänt. Det förflutna, om du så vill kalla det. Jag vet inte varför, men det lugnar mig lite. För när man lever i en värld, med ett huvud fullt med tankar som inte går att stoppa, då väljer man ibland att tänka på saker som inte hetsar upp en lika mycket. Saker som redan skett kan jag inte påverka, de kan jag inte förändra, så de är lugna tankar för mig. Nostalgi. Good old times. Det behöver inte ens vara good times, det kan räcka med old times. Hur som helst, ni fattar, jag tänker gärna på gårdagen.

En annan sak jag gärna tänker på är framtiden. Imorgon. Saker som ännu inte har hänt. Men det är mer stressande. Framtiden kan jag fortfarande påverka. Och av någon anledning så tror jag mig kunna påverka allt som händer mig. Allt hänger på vad jag säger och gör just nu, framtiden hänger på det. Min framtid. Stressande tanke, jag vet! Det är just där jag önskar att jag kunde stänga av tankarna och bara fokusera på att leva i nuet. Tyvärr kan jag inte det. Jag sitter på bussen, utifrån sett ser jag säkert lugn ut. En vanlig tjej med svart jacka, väska och stövlar som lyssnar på musik på väg till jobbet. Inombords skriker jag och gråter och önskar att någon kunde slå mig hårt i huvudet så jag inte vaknar på några veckor. Bara för att få slappna av. För att få bli fri från mitt eget huvud.

Japp. Det är nog dags att lägga in mig på psyket.

Nä, det har vi inte tid med. Nu måste jag jobba. Tjohej!

Direkt när jag kom hem från jobbet sprang jag in med skorna på för att tända julgranen. På vägen greppade jag fem värmeljus från bänken i köket och placerade ut dem i hållarna i fönstret och på bordet i vardagsrummet. Återvänder sedan till hallen och tar av mig jacka och skor. Startar dator, tv och ljudsystem. Blandar en tillbringare med svartvinbärssaft innan jag slår mig ner vid datorn, i soffan, framför TVn omgiven av tända värmeljus. Jag vet inte varför jag springer in sådär för att fixa massa saker innan jag ens fått av mig jackan, men jag tror att jag vill ha det mysigt så snabbt som möjligt. Jag vill ju som ni redan vet, ha ALLT så snabbt som möjligt.

En halvtimme senare lagar jag middag till älsklingen. Kikar nyfiket ut genom fönstret och ser att han parkerar bilen. Då lägger jag upp maten på tallrikarna så det är redo att käka direkt när han kliver innanför dörren. Återgår efter måltiden till min plats på soffan och har suttit här ever since. Äter After Eight så till den grad att jag har det rinnandes ur öronen. Får också random damputbrott på nötter som inte låter sig knäckas när jag är sugen på lite valnöt eller hassel.

På TVn spelar säsong två av the Big Bang Theory. Pojkvännen ligger utsträckt i andra änden av soffan, förmodligen för att min andedräkt luktar en knasig blandning av mintchoklad och nöt.

Note 2 self: stäng av playstationet innan du går och lägger dig.

Godnatt!

Bit ihop eller bryt ihop.

Sitter på jobbet nu. Fryser som en gris, jag trodde jag var frisk från baconfebern? Tydligen inte. Eller? Min kropp känns helt uttömd på energi och ork. Men å andra sidan så är det inte mer än rätt, eftersom jag spenderat ungefär en vecka med att koka kroppen (läs: hjärnan) i 39 grader feber. Man blir rätt mör.

Bit ihop eller bryt ihop.

Borde egentligen ta tag i mitt jobbsökande, men jag orkar inte. Jag tycker så himla synd om mig själv. Och samtidigt är jag så arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Det är ju bara svaga och mesar som vältrar sig i självömkan.

Bit ihop eller bryt ihop.

Jag har ingen motivation att jobba just nu. Ännu mindre motivation har jag till att vara en snäll, gullig och social människa. Jag hatar mig själv lite, just därför. Jag gillar ju att vara social. Jag vill ju hitta på saker och ha roligt. Men jag orkar inte, jag vill inte. Såna känslor får mig att undra vad som hänt med mig? Vem fan är jag? Jag vill ha mig själv tillbaka!

Bit ihop eller bryt ihop.

Det blir lite dåligt med bloggandet idag. Tyvärr har jag drabbats av vad jag förmodar är svininfluensa. Plötslig feber och hosta, illamående, huvudvärk osv osv osv. Japp, varenda jävla symptom stämmer i princip in på mig.

Gick hem från jobbet direkt efter sändningen idag och la mig i sängen. Sen sov jag/hallucinerade jag om vartannat i flera timmar innan älsklingen kom hem med alvedon och min feber gick ner från 40 till 38.4 som jag har nu.

Well, back 2 bed.

06:00 Klockan ringer för första gången.

06:10 Klockan ringer för andra gången.

06:15 Klockan ringer för tredje gången. Jag börjar sakta inse att det är dags att kliva upp.

06:20 Klockan ringer för fjärde gången och jag går upp.



07:06 Sitter i taxin på väg mot Arlanda.

08:10 Sitter utanför gaten och läser min bok.

08:30 Letar rätt på min plats på det halvfulla planet och sätter mig tillrätta.



08:35 Tar ett kort ut genom flygplansfönstret.

08:45 Lyfter mot Köpenhamn.

  

09:10 Äter frukosten som jag köpte på Arlanda och sedan knöglade ner i väskan och glömde bort.

09:55 Landar i Danmark, ganska turbulent.

10:07 Köper en FET chai-latte på Starbucks.

10:10 Hoppar in i en taxi som ska ta mig till studion.



10:44 Svarar på en miljon frågor om hur det är att vara programledare.

11:16 Svarar på en miljon frågor om hur det är att vara producent.

11:49 Programledarna repar och jag antecknar och ger konstruktiv kritik.



12:46 Äter lunch, i vad jag endast kan beskriva som en gammal skolmatsal.

13:32 Fortsätter förklara och svara på frågor och ge tips och trix till programledarna och producenterna.

14:16 Se ovan.

15:02 Se ovan.

16:00 Hoppar in i en annan taxi (vars förare verkade vara berusad, mycket läskigt) och åker till flygplatsen.

  

17:30 Lyfter mot Stockholm.

19:26 Ringer mamma från taxin och berättar om min dag.

21:36 Bloggar om min dag och kollar på Vänner.

Senaste veckorna har jag doppat näsan i John Marsdens fan-frekkin-tastiska böcker om ett invaderat Australien. Den första boken "Imorgon när kriget kom" läste jag på engelska (Tomorrow when the war began) redan i gymnasiet och jag älskade den redan då. Sen glömde jag bort den och hade inte en tanke på att det kunde finnas en uppföljare.

Handling: Ellie och hennes närmaste vänner åker ut för att campa några dagar i bushen. När de kommer tillbaka till civilisationen har deras land blivit invaderat. Kan de överleva? Vad har hänt med deras familjer? Och kan de göra någon skillnad på egen hand? Read it and love it.

För några veckor sedan hittade jag den boken och läste om den. Kort därefter fick jag veta att det finns fler böcker i serien. Inte bara en eller två. Nej, det finns 6 böcker till. För att inte nämna de 3 fristående böckerna om Ellie (huvudpersonen) som utkommit på senare år. Totalt 10 böcker alltså! Det är bara att sätta igång! Just nu ligger jag på bok nummer 6.

Underbart! Jag rekommenderar alla att läsa böckerna. De är lättlästa eftersom de är ungdomsböcker och jag sätter i mig en bok på två-tre dagar för att de är så svåra att lägga ifrån sig.

1. Imorgon när kriget kom, (Tomorrow when the war began, 1994)
2. När natten är som mörkast, (The dead of the night, 1995)
3. Den tredje dagens kyla, (The third day, the frost, 1996)
4. Nu är mörkrets tid, (Darkness, be my friend, 1997)
5. Så grydde hämndens timme, (Burning for revenge, 1998)
6. I skymningens land, (The night is for hunting, 1999)
7. På andra sidan gryningen, (The other side of dawn, 2000)
8. Ellie: Så länge jag finns, (While I live: The Ellie Chronicles, 2003)
9. Ellie: Aldrig som förr, (Incurable: The Ellie Chronicles, 2005)
10. Ellie: Vingar som bär, (Circle Of Flight: The Ellie Chronicles, 2006)

När biljetterna till den uppmärksammade Twilight-uppföljaren New Moon släpptes så kraschade SF's hemsida. Vad hände sedan?

Jo, jag bokade biljetter till den omtalade "Twilight + New Moon-kvällen" på Rigoletto i Stockholm. När jag och Älsklingen traskade in där i torsdagskväll så höjde vi först medelåldern med 7 år och sen kände vi oss otroligt nedklädda. Jag kom i jeans och tröja, Älskling lika så. Normalt. Resten av pubilken hade blodröda linser, långa vampyrkappor, huggtänder och Team Edward-tröjor.

Filmen tar vid där den första slutar. Edward och Bella är galet förälskade och vandrar på rosa moln tillsammans. På Bellas födelsedag lyckas hon skära sig i fingret på lite presentpapper och Jasper, en av vampyrerna får svårt att hålla sin törst efter Bellas väldoftande blod under kontroll. Edward inser att han ständigt försätter Bella i fara, en vetskap han inte kan leva med och beslutar sig för att göra slut på förhållandet. Här tar filmen sin början och kampen inom mig likaså.

Tonårstjejen och romantikern inom mig älskar filmen, minst lika mycket som jag älskar böckerna. Men en annan del av mig tycker det är klyschigt och pretentiöst. Är det helt enkelt så att det kan bli för mycket av det goda? Jag tror jag måste se filmen hemma i lugn och ro för att bilda mig en ordentligt uppfattning. Det var alldeles för lätt att svepas med i hysterin som rådde i biosalongen (skriken, gråten och de allmäna flämtningarna). Så till den grad att jag faktiskt tvivlar på mina egna åsikter.

Bella är som vanligt en magnet för trubbel och över/o- naturliga väsen och det visar sig att även hennes barndomsvän, indiankillen Jacob har ett och annat att dölja. Taylor Lautner som spelar Jacob tycker jag gör en bra insats och även Krisin Stewart, som spelar huvudrollen Bella, gör mycket bättre ifrån sig i den här filmen.

Kortfattat skulle jag kunna säga att hjärtat säger ja, men hjärnan säger nej till att New Moon är en tiopoängare.

  

Peter gör en muppig min i sängen. Jag, nästan färdigsminkad inför min senaste sändning och sedan tvättmaskinen och torktumlaren vi fick av mamma och pappa förra helgen. Så jävla underbart. Som sagt, inte för att jag är den som tvättar i det här hushållet, men det känns ändå bra att veta att jag har möjligheten att göra det.. om jag vill. Och om jag lärde mig hur. Är lite rädd att färga alla kläder eller värre, krympa dem.

Nu sitter tjockskallen och spelar WoW och jag sitter på soffan och tjurar med min "mongo-lista". Life is good.

Jag lyckas aldrig hitta det perfekta tempot i det här hamsterhjulet som ni andra kallar livet. Det blir aldrig riktigt bra. Antingen så kämpar jag i en evig uppförsbacke eller så faller jag handlöst och bonkar i både huvud, kropp och själ ordentligt innan jag ligger blåslagen på botten.

Jag är okej med botten. Botten duger fint för mig just nu. Därifrån kan det i varje fall inte bli värre och jag tar inga risker just nu. Botten och jag har blivit bra vänner, skulle man kunna säga. Men så funkar det inte i hamsterhjulet. Det rullar vidare. Livet går vidare. Man kan inte bara ligga hemma och tycka synd om sig själv och vilja dö. Man måste resa sig upp. Måste kämpa vidare, uppför, uppför och sedan handlöst nedför.

Great, som han Kelloggs Frosties Tigern skulle ha sagt.

  
  

Dagen som gått har varit som alla andra. Jobba, sända, dokumentera, äta lunch, göra spel. Blogga!

En av programledarna är tydligen sugen på att sluta röka, eller varjefall sugen på att läsa om hur man slutar röka. Intressant! Sen gick jag på toaletten. Sen går jag som vanligt förbi Gry Forssells loge, hon brukar ha en hel HÖG med snygga skor därinne som jag måste tvinga mig själv att inte springa in och sno eller prova.

Som tur är så är Kör(bajs)slaget äntligen slut nu så vi kan få tillbaka våran studio. Det ni ser på bilden längst ner till vänster är körslaget som packar ihop och avlägsnar sig. Heejdååååååå.

Nere i mitten ser ni en bild på den lilla monitor jag stirrar mig blind på när jag sänder på dagarna. I reflektionen där ser ni mina bröst, japp. Superintressant. Till höger där ser ni kontrollrummet. Eller grottan som vi kallar den. rummet som inte vet och aldrig lär få veta vad dagsljus är för något.

Eftermiddagen spenderades med mina chefer och människor från Danmark som imorgon ska sitta med mig i grottan när jag sänder. Woho, publik! Fan va cool och duktig jag kommer känna mig då, när jag sitter där och bestämmer och håller koll på alla knappar och manicker. Coool. Riktigt jävla cool.